|
Mycket liten shop Bandet et Co Skivor Texter Länkar Gästbok Nyheter Bilder Ljud Återutgivningarna Bokning / Kontakt |
|
Dag Vag? Det var ju så länge sen. Vad kommer man egentligen ihåg av något som hände för så länge sen? Allt kändes så självklart då. Dag Vag, länken mellan då & nu & tid & rum, naturligtvis skulle vi få spela in en LP. Det var liksom aldrig frågan om att ingen skulle vara intresserad. Inte heller att Silence skulle bli vårt skivbolag. Silence hade ju gett ut Bosse Hansson, Träd, Gräs & Stenar, Samla Mammas Manna, Älgarnas trädgård, Fläsket Brinner samt inte minst Kebnekaise. Självklart passade Dag Vag in där. Vi var ju liksom fortsättningen på den musiken. Hippies, Liljewalchs, Filialen, Bryggeriet som blev Mariahissen, Musikverket, punk, new wave, sång, dans, transkontinental rockreggae. Vi var en del av det nya, unga. Mest jag förstås. De andra var ju snudd på gubbar redan då. (Hmmm...Stickans anm) Vi spelade in på Kapsylen på Söder i Stockholm. Ett kooperativ med teater, fotografer, tryckeri, keramiker, skrädderi, arkitekter, snickare, journalister och så musiker. Musikerna lyckades väl aldrig riktigt ta sin plats i denna ordning. För mycket eller för litet av nånting antar jag. Hur som helst, det var minst 16 och högst 24 kanaler. Bandare och mixer i fotolabbet och orkester i replokalen. Inspelningen gick nog rätt smidigt för jag minns ingenting förutom Bumpas arsenal av effektepedaler till orgeln och att det med jämna mellanrum dök upp någon jävel som skrek att det var för högt. Tekniker var Anders Lind som med sina teorier om allt mellan himmel och jord, därtill en hel del kunskap om ljud som tex den bevingade devisen "minst 3dB direkt vid utgången, satte ett outplånligt intryck hos mig. Kult-Guru Selleri kort sagt! Det inspelade resultatet måste som bekant också mixas. Detta skedde på Studio Decibel vilket i vissa kretsar ansågs vara den hippaste studion just då. Komplett med avslappningsrum med orientaliska mattor och icke-fungerande vattenpipa... Mixen minns jag heller inga kul detaljer om mer än att vi var en massa folk hela tiden. Läser man originalomslaget, och dessutom förstår någonting av det, får man väl anta att det var Stickan, Bumpa och Selleri som jobbade hårdast. Vi andra kanske gav upp och gick på Sjöfartshotellet. Det blir ju ändå aldrig som man tror. Men sedan blev vi ju popstjärnor och det kommer jag ihåg. Fick åka turnébuss och bo på hotell. T.o.m. få medlemskort till Måndagsklubben på Malmen. Inte illa för en grabb född i ett dike i Bromma som gillar att spela monotont. ZilverZurfarn (Från omslaget till CD:n Dag Vag 1992) |